Läsåret 06/07 var Dvärsätts kommunalt drivna skola en av de 10 bästa i Sverige, beräknat på meritvärdet SALSA. Om jag minns rätt var de övriga nio friskolor.
Sådant brukar jag inte bry mig om när jag besöker skolor för att hålla föredrag eller skrivkurs. Jag brukar inte veta var en skola befinner sig i dessa interna rankingsystem. Den här gången kunde jag inte undgå att ha information; skolans rektor är min hustru och naturligtvis vet jag en del om vad som händer på hennes arbetsplats.
Efter att ha varit på skolan i två dar kan jag inte bedöma om skolan är en av Sveriges bästa, men jag vågar påstå att man arbetar i god anda och använder en undervisningsmetod som går stick i stäv med de klösryckta teser vår gaphals till utbildningsminister anbefaller. (Hos Arvid Falk kan man läsa om ministerns senaste demagogiska utspel). Att man gör det är inte så märkligt, Dvärsätts skola, likt många andra, försöker följa de utmärkta styrdokukument som ligger till grund för skolararbetet, bland annat läroplanen från 1994.
Dessa dokument nämner att man vill skapa fritt tänkade och självständiga individer, att man ska främja ett lustfyllt lärande och att eleverna stimuleras och växer av det.
Man kan säga att skolans hittillsvarande styrdokument och det praktiska arbete man utvecklat under de senaste decennierna tid, som även har stöd för i forskarvärlden, bottnar i en positiv människosyn. Att människan, med rätt stimulans och miljö gärna vill lära sig saker och växa.
Jan Björklund är inne på en rakt motsatt väg, som i praktiken handlar om att han anser att hot och tvång är de enda giltiga medel som existerar inom all undervisning.
Utbildningsministern utgår ifrån att människan av naturen är lat och dessutom i högsta grad ovillig att växa av egen kraft.
Jag träffade 90 elever som jag hade skrivkurs med. Det jag minns mest är att de lärare som skulle haft lektion med de elever jag tog hand om stannade i klassrummet och gjorde skrivkursen de med. På en del skolor händer det att lärarna redan kan allt eller är så jäktade och tror att de har så mycket annat att göra att de bara försvinner. På sådana skolor, där lärarna jäktar och inte hinner möta vare sig nya som kommer till skolan eller sina elever, brukar atmosfären vara mindre trevlig och det man märker mest är att personalen på sådana ställen lägger problem utanför sig själva. De har en hårdare attityd och hamnar därför i konflikt med eleverna.
Man glömmer att se det som en helhet.
Skolan är till för eleverna, lärarna är till för eleverna. Det är skolans uppgift att få elever att vilja lära sig, vilja växa som människor, motivera och insperiera.
De skolor som glömmer detta kommer aldrig att hamna bland topp 10 i Sverige.
