Hjalmarson & Högberg presenterar författaren

Förlagets presentation

Anders Widén debuterade 1994 med romanen Månskensligisten. Boken handlar om Tomas 14 år och om hans yttre, men framför allt, inre värld. Tomas åker moppe, bränner bilar, tar hand om lillebror och mor. I Månskensligisten finns ett av de obenämnda barnen synliggjort.
Språket är en tonårings slang, rappt och enkelt, men egentligen skrev författaren Månskensligisten endast som övning. Han tränade inför den mycket större och svårare uppgiften att gestalta Djingis Khans liv.
Boken: ”Under den evigt blå himlen” kom ut våren 2003, men är ett skrivprojekt som pågått sedan 1991, tvärs igenom hans övriga författarskap, ett yrkesliv som journalist och som hängiven fallskärmshoppare. Varje ledig stund har använts till faktainsamling. I boken Under den evigt blå himlen låter författaren en kusin till Djingis Khan berätta historien. Språket är till en början ålderdomligt och en smula klumpigt, Satja har krigat ett helt liv och är, som han själv säger, ingen skrivare. Vart efter lättar språket, Satja fångas av sitt eget ämne och lär sig att berätta riktigt bra.
Det visade sig vara ett lyckat val att använda sig av en berättarröst, särskilt som berättelsen redan omfattar två romaner och den tredje boken ligger färdig för tryck.Anders Widén debuterade 1994 med romanen .Boken handlar om Tomas 14 år och om hans yttre, men framför allt, inre värld. Tomas åker moppe, bränner bilar, tar hand om lillebror och mor. I Månskensligisten finns ett av de obenämnda barnen synliggjort.Språket är en tonårings slang, rappt och enkelt, men egentligen skrev författaren Månskensligisten endast som övning. Han tränade inför den mycket större och svårare uppgiften att gestalta Djingis Khans liv.Boken: ”Under den evigt blå himlen” kom ut våren 2003, men är ett skrivprojekt som pågått sedan 1991, tvärs igenom hans övriga författarskap, ett yrkesliv som journalist och som hängiven fallskärmshoppare. Varje ledig stund har använts till faktainsamling. I boken Under den evigt blå himlen låter författaren en kusin till Djingis Khan berätta historien. Språket är till en början ålderdomligt och en smula klumpigt, Satja har krigat ett helt liv och är, som han själv säger, ingen skrivare. Vart efter lättar språket, Satja fångas av sitt eget ämne och lär sig att berätta riktigt bra.Det visade sig vara ett lyckat val att använda sig av en berättarröst, särskilt som berättelsen redan omfattar tre romaner och en visdomsbok som ligger bredvid.