Det finns två saker som är absoluta:
Att stå med ryggen mot det blå himlavalvet på akterrampen av en Hercules som dovt mullrar fram fyra kilometer över marken. Så, på hoppmästarens signal är jag i luften och träffas av proppelervindens kraft. Ögonblicket därefter svävar jag. Jag flyger och mina 80 kamrater kommer vällande som ett mänskligt vattenfall ur aktern på det storbukiga flygplanet som stadigt fortsätter över himlen efter att ha släppt av sin last om sex ton ivrig, mänsklig koncentration.
Att hoppa fallskärm är den ena saken som är absolut glädje i mitt liv.
Den andra är att skriva. Till en början skrev jag i ilska. Ursinnet kom sig av att mina svensklärare alltid gav mig sämsta betyg. Som tur är tyckte jag aldrig själv att jag var dålig, utan jag envisades med att skriva. Vart efter blev skrivtillståndet något lika absolut som att hoppa fallskärm: En nästan skamlig njutning, särskilt som jag inte såg att det fanns någon praktisk nytta med att skriva. För även om jag i hemlighet drömde om att bli författare, kunde väl ändå en ordblind som jag inte bli det, få sikta så högt.
Författardrömmen föreföll så fantastisk att jag istället blev datakonsult. Jag klarade av mitt arbete med datorer, men det ledde ändå till katastrof. Efter några år hade färgerna försvunnit ur mitt liv.
Av en nyck, tycktes det, men det var i själva verket väldigt logiskt, började jag hoppa fallskärm. Och med ens kom färgerna tillbaka och jag återvann min dådkraft, sade upp mig och blev frilansjournalist.
Men efter några år grånade färgerna för mig igen. De äldre och mycket duktigare journalisternas trägna arbete fyllde mig med största respekt och jag försökte efterlikna dem. Men jag förstod att jag inte var som de. Aldrig kunde bli det. Jag hade en annan uppgift kvar i mitt liv. Jag hade att bli författare.
Anders Widén, Näslägden i februari 2008.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar